Charlotte Engelkes

Charlotte Engelkes

Forellen and Me

A fishing nun, a swelling crow, winter, fields and a merry wanderer that is not exactly in the same place as the rest of us.

Forellen and me is the same fearless mix of genres and surprising conclusions that Charlotte have forged into shape in her earlier works. This time she begins in the figures sceneries from Franz Schubert’s song cycles, with some modifications – a miller with a gluten allergy, a fishing nun, a swelling crow, winter, fields and a merry wanderer that is not exactly in the same place as the rest of us. And inside everything swims the trout.

It is a collaboration between performance artist Charlotte Engelkes, Swedish playwriter Marina Steinmo and Swedish light designer Karl Svensson – the same constellation that created Miss Very Wagner. The aim this time is to create an unusual interpretation of the art – song of the romantic era and transform it into a contemporary musical drama.

Premiered at Baltoscandal Rakvere in Estonia 2008, toured Gothenburgs Operahouse, Dansens Hus Stockholm, Linköpings Chamberfestival, Södra Teatern Stockholm.

Created and performed by Charlotte Engelkes
Text Marina Steinmo
Co direction Peder Bjurman
Music Leif Jordansson, Tomas Hallonsten, Willi Bopp, Franz Schubert
Light design/Stage Karl Svensson
Sound Mats Lindberg
Costume Anna Ardelius
Stagecraft Henrik Enar
Coreography assistance Bo Arenander
Photo Anna Diehl

An Astarte production in co-operation with Gothenburgs Dance & Theatre Festival and Baltoscandal through the joint project NEXT STEP with support of the Culture Programme of the European Union.

With the generous support from Swedish Arts Council, the Swedish Arts Grants Committee and Riksteatern.

Music from the production

Charlotte Engelkes – Frühlingstraume

Reviews

Svenska Dagbladet. 18 september 2008

Engelkes roar och berör

När den mångsidiga artisten Charlotte Engelkes vandrar in i Franz Schuberts förromantiska landskap av hjärta, smärta och död blir det förstås rätt upplyftande. Även om grundackordet, likt hela vår tillvaro, obevekligt tycks på väg att sugas in mot intighetens svarta hål.

Liksom i Miss Very Wagner häromåret, då hon undersökte Wagnerhjältinnornas erfarenheter, skapar Engelkes sin egen värld av associationer – nu utifrån Schuberts sångcykler, som hon behandlar med ömsom inlevelse, ömsom skönt ironisk distans. Hon gör sig till ett slags Gud över sitt sceniska universum, som även inbegriper publiken, och tar ner den känslofulla (manliga) högstämdheten. ”Jag gillar inte att sakna människor”, slår hon fast. Och inte kan hon alla sångerna heller.

Likväl tycks hennes sångerska dömd att traska runt i Schuberts cykler, där kärleksrusets vår i Die schöne Müllerin övergår i ensamhetens kyla och dödslängtan i Winterreise. Fast Engelkes påstår att hennes vinterresa har mer drag av Holiday on ice! Rummet är en fantasivärld som expanderar under vattenytan och upp i rymden. Av bara några gummilinor, enkel rekvisita och intelligent ljussättning skapas åkerns fåror och bäckens böljor i en lek med teaterns överenskommelser. Engelkes förvandlar sig till väderkvarn, nunna (”vi har alla en nunna inom oss”), glutenallergisk mjölnarflicka som prövar olika teatrala, feminina sätt att tuppa av, och identifierar sig också med både Döden och Flickan i sången.

Hon behärskar såväl skönsång som kråkkrax (i Love will come) men låter Schuberts pianomusik ersättas av helt andra instrument och klanger i arrangemang som kommenterar originalen – i smörig muzak eller svängig flamencotakt.

Sångerskan som så sturskt svingar metspöt med en fångad forell, bjuder friskt på sina tvivel och tillkortakommanden. Hon är en dubbelnatur – var och en kämpar ju med sitt universum av ensamhet och anpassning, likt en fisk på torra land.

Nästan omärkligt bygger detta kollage av infall upp ett hopp om att någon ska lyssna. Det handlar om konstens makt och medel, om att bemästra förgängligheten. Allt tycks försvinna eller svälla omkring kring oss, som kråkan. Till slut slukas primadonnan upp av ridån, men tittar fram, plötsligt omgärdad av ljus och sjungande Ave Maria. En sista grimas av motstånd.

Forellen and me är en rörande och roande tripp in i Schuberts (o)kända värld. I Engelkes solon känner man sig aldrig ensam. Om inte annat visar hon att även en slukad forell kan vara ett sprittande sällskap inombords.

Anna Ångström

Dagens Nyheter. 2008-08-25

Alltid tid för Schubert. Performance cirklar kring livets svarta hål.

I Franz Schuberts sånger från det tidiga 1800-talet möter vi för första gången i musiken ett fritt fantiserande jag. Men också ett jag som blir utskrattat av kråkorna för att det så dåligt vet vem det är eller vart det hör. Schuberts musik handlar om livets gömslen och ­sidospår och de upplösta gränserna mot det vi tror kommer att förinta oss. Om rädslan för att älska och de svarta hålen. I tider som är besatta av tydliga identiteter, riktningar och mål är det alltid tid för Schubert.

Att Dans & teaterfestivalen i ­Göteborg avslutas med en Schubert­performance känns helt rätt. Som att säga att nu tar vi om det från början, vi vet ju egentligen så lite eller ingenting om dans och teater eller oss själva, så låt oss famla i mörkret tillsammans en stund – innan vi skiljs. Föreställningen är den senaste av Charlotte Engelkes, Sveriges kanske främsta performanceartist, och heter “Forellen and me”.

Till förvridna toner av sången “Forellen” tassar hon in på scenen klädd i en svart rock och ett par vita höga stövlar – som senare skall visa sig dölja ett par knallröda strumpor. En signal om att hon visserligen är dragen till Schubert och hans sånger om längtan, obesvarad kärlek och död, men att hon inte självklart är helt med på noterna. “Jag är ingen sångcykel”, förklarar hon. Och tillägger: “Dessutom har jag aldrig gillat att sakna någon.”

Men i nästa andetag går hon rätt in i musiken. Trär två stora vita spaljéer på sina armar och gör sig till väderkvarnen i sång­cykeln “Den vackra mjölnerskan”. Fladdrar runt och säger att: “Alla har en väderkvarn inom sig” – innan hon återigen avbryter med att ­erkänna att det är extra svårt att vara en kvarn när man är glutenallergiker.

Detta växelspel mellan språklig distans och sceniskt förkroppsligande är typiskt för hela föreställningen och dess serier av förvandlingar. Från väderkvarn till kråka och astronaut, från fiskande nunna till forell. Den lilla fisk som hon inte bara fångat utan också svalt och som därefter simmat omkring i henne, bakom hennes pannben, kikande ut ur hennes ögon, som om hennes huvud var en enda maniskt brusande bäck.

Men Engelkes gör motstånd mot det svarta hålet i det schubertska suget ända in i det sista, som en fisk som sprattlar på sin krok. Kraxar ironiskt “Love will come!” med sin mest kråklika röst och kallar Schuberts andra sångcykel, den dödsmärkta “Winterreise”, för en “Holiday on ice”. Ända till slutscenen då forellen tar med henne i ett sista dyk, ner i djupet. Där mörkret byts mot ljus och där Schuberts “Ave Maria” hörs som ur en glipa i ridån. En scen som, för den här gången och vad den här festivalen beträffar, ger en sista narraktig glimt av vad som kan vara dans och teater.

Martin Nyström

“en tvärsäkerhet som är oemotståndlig och humoristisk”
nummer.se 2008-09-18

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker

  • Photo: Mats Bäcker
    Photo: Mats Bäcker