A Dance with the fickle quirkiness of eternity

Charlotte Engelkes is asked by Helsingborg City Theatre to create a piece for 6 actors. The show, Svansångare (the swan singers), is based on the myth of the mute Swan that only sings just before it dies and includes a number of questions posed by Charlotte to citizens of Helsingborg and others. Where do you come from, where are you going, how do you want to die and what is the most important thing to express right now? And finally: What do you believe happens after your death?

The music is a trashed version of Tchaikovsky’s Swan Lake, remade by German sound designer Willi Bopp. Enthusiastic scientists, furious maidens, dead poets and the unexpected Black Swan collect round this lake.

Opened in Helsingborg City Theatre December 2010.

Concept and Direction Charlotte Engelkes
With Lennart Almroth, Cecilia Borssén, Petra Fransson, Ida Wallfelt, Jan Nielsen, Josef Palm.
Light and Stage Karl Svensson
Sound Willy Bopp
Costume Anna Ardelius
Research and text Sophie Holgersson
Assistant art director Yvonne Ericsson
Mask Mia Petersson, Lillebel Höglund

Reviews

Dagens Nyheter, 8 December 2010

Varför gå på teater? ”Svansångare” har svaret.

Under Karl Dunérs ledning har oförutsägbarheten blivit den röda tråden i en annars ganska spretig repertoar. Numera vet man aldrig vad man kan vänta sig när man beger sig till Helsingborgs stadsteater. ”Svansångare”, som spelas på Lillan, måste ur det perspektivet, och ur alla andra perspektiv, beskrivas både som en konstnärlig höjdpunkt och en kulmen på teaterns nya profil. Uppsättningen liknar inget annat och är i sig just välgörande oförutsägbar och yster från början till slut.

Svenskfödda Charlotte Engelkes, som har arbetat med internationella storheter som Heiner Goeb­bels och Sacha Walz, har skapat en uppsättning som är svår att beskriva och svår att göra rättvisa.

”Svansångare” drar mot performance, dansar i de sinnligaste ögonblicken, bryter ut i sång för att markera de känslomässiga höjdpunkterna, och talar annars associativt om döden och de dödsrelaterade tankar som filtrerats genom svanmotivet i västerländsk kultur. Högkulturella referenser från ”Leda och svanen” till ”Svansjön” varvas med en ytterst jordbunden nyfikenhet på livet efter detta: Hur slutar det? Vad händer sen?

Konceptet är Engelkes. Det är genomtänkt in i minsta detalj och ändå helt öppet för tolkningar. Den ohögtidlighet och humor som genomsyrar ”Svansångare” måste också vara hennes i första hand. Som helhet känns dock uppsättningen som resultatet av en kollektiv, tillåtande arbetsprocess. Engelkes verkar ha en ovanlig förmåga att fånga upp både de infall och den vitalitet och energi som utgår från Lennart Almroth, Ida Wallfelt, Josef Palm och Petra Fransson – med andra ord från de unga skådespelare som ännu inte klamrar sig fast vid tryggheten i det välbekanta.

Ur ett Helsingborgsperspektiv är det kanske mer påfallande att Jan Nielsen och Cecilia Borssén, som länge hört till teaterns kärntrupp, rör sig så ledigt, för att inte säga befriat, i Engelkes koncept. Här talar vi om pånyttfödelse mitt i allt dödstänkande.

Det är över huvud taget en uppsättning som utvinner en väldig kreativitet ur dödsfunderingarna. ”Svansångare” berör dessutom fler sinnen än konventionella föreställningar. Framför allt visar uppsättningen en ovanlig medvetenhet om ljudbildens betydelse. Svensk teater kan dra viktiga lärdomar av Willi Bopps ljuddesign.

Ibland blir ”Svansångare” tvångsmässigt arty, och den skulle inte förlora på att kortas och spelas utan paus, men i övrigt är det en föredömligt lekfull uppsättning, som ger en annan bild av vad teater är, vad stadsteatern förmår och vad Helsingborgspubliken mäktar med.

Om Helsingborg kommer att fostra en ny generation av teatermänniskor tror jag att det är denna uppsättning som de kommer att hänvisa till när de får frågan varför de började se eller skapa teater.

Rikard Loman

Nummer.se, 6 December 2010

RECENSION/PERFORMANCE. Någon heltäckande genreetikett är inte lätt att hitta till Svansångare på Helsinborgs stadsteater. Kanske är kabaréperformance ett bra uttryck, funderar Nummers Björn Gunnarsson efter att ha sett Charlotte Engelkes dödsbesvärjelse och citatfest.

Teaterperformance, konceptopera, balettinstallation. Någon heltäckande genreetikett är inte lätt att hitta till Charlotte Engelkes Svansångare. Kanske är kabaréperformance ett bra uttryck.

Cecilia Borssén liknar i varje fall en kabaréprimadonna, eller kanske operadiva. Likt en Vergilius guidar hon genom tre kretsar i dödsriket. Den första är mellangårdens limbo och den sista är indifferensens skärseld, vilken sägs vara lika med konstens eller illusionernas rike.

Piotr Tjajkovskijs Svansjön är en röd tråd. Musiken liksom sipprar ut då och då genom Willi Bopps filtrering, blandad med distorderade sångsvanar. Likaså sipprar danscitaten ut, för att kulminera, med tåspets och tyll, i en komisk-dramatisk version av kampen mellan prinsen och trollkarlen.

Citat är Charlotte Engelkes metod. Föreställningen formligen kryllar av litterära, musikaliska och dramatiska citat. Som när Petra Fransson går loss i Rikard III:s hycklande självanklagelse. “Gör i ordning min svankostym”, lär Anna Pavlova ha sagt som sina gripande sista ord.

Men gång på gång intar ensemblen realistiska simfågelposer med rumpan i vädret. Svanen är långtifrån enbart en ädel symbol. Linbanor går över hela scenen och salongen, och där sprids allt från spådomskort till diktarporträtt. Detta är väl det mest bildkonstnärliga inslaget, förutom att Petra Fransson skvättmålar som Jackson Pollock. Genom målningen bryter sedan talande huvuden ut och leker På minuten. Ämnet är: “Hur jag, Leda, blev förförd av svanen”.

“Didos klagan” ur Henry Purcells Dido och Aeneas och “Sången till livet” ur Tosca är bara två av många operainslag, vilket inte är förvånande när det är Engelkes som ordnar koncepten.

Josef Palm från livekonstkollektivet Melo gör ett imponerade solo, och även i övrigt lyfter hans insatser märkbart föreställningen, inte bara när han insmord i fjädrar bokstavligen springer i luften. Men hela ensemblen löser sina performanceuppgifter med största heder.

Föreställningen är komisk konceptualism med barocka överdrifter, men med en allvarlig grundton. Vill man vara djupsinnig kanske man kan säga att Svansångare är en dödsbesvärjelse.

Och när Cecilia Borssén eftertryckligt bryter ett spöknippe, fascismens tecken, då är den politiska symboliken dödligt stark och adressaten tydlig.

Björn Gunnarsson